Honey, I rose up from the dead, I do it all the time

Tjuvhåller på ett inlägg som upptar all min tankeverksamhet. Vet egentligen inte varför jag håller på det. Eller så vet jag. Jag konstaterade ju för några veckor sen att jag verkligen ser ner på min egen ovana av att dela med mig av livssekvenser till okända människor. Varför finns begäret ens? För att jag  älskar uppmärksamheten, har vant mig vid att alltid få ha både första och sista ordet, eller för att jag är en jagsvag galning vars tankar blir en smula mer lättöverskådliga när de hamnar svart på vitt? Det lutar åt mitten, egentligen. Att vanan, snarare än beroendet i alltid känna sig relevant, gör mig till en social medie-addict. Jag har ju så otroligt mycket att tillföra (obs, joke). 

 

Behovet av att hela tiden ha en poäng rimmar dåligt med oviljan av att dela ens de harmlösaste av tankar. En del av mig vill givetvis skylla allt på er läsare; på att ni är en ansiktslös röra av irriterande trevliga och stöttande fåntrattar, som istället för att ifrågasätta mig, är schyssta och hövliga precis hela tiden. Det faller såklart på sin egen orimlighet att min känsla av avsmak har med något annat än mig själv att göra. Det hade bara varit bra mycket enklare att sätta en diagnos på symptomen om ni åtminstone hade haft vett att kritisera mitt enorma ego då och då.

 

But here I am, okritiserad, irriterad och förvirrad inför den maktkamp som pågår mellan mina fingrar och min grandiosa självbild. Fingrarna kör all in men självbilden anser sig vara för privat för att besudlas med något så oattraktivt som offentlig livsåskådning. To be continued. Det här blev ingen klokare av.