Ko-skräck

Det var en händelserik vecka och mina bloggkvällar försvann snabbt i vad som bäst beskrivs som orimlig trötthet. Jag orkade helt enkelt inte blogga varken under eller inför helgen. Istället åkte jag på hoppträning med lilla Fnork, promenerade Småland runt med Lus och drack glögg med min significant other.

 

Så vad har hänt sedan sist? Förutom att jag för ovanlighetens skull befunnit mig i den oattraktiva mitten av två starka läger, har jag också provat ett nytt bett på Fnork, vänt och ridit på ett annat håll för första gången i mitt 28-åriga liv och dessutom slagit in julklapparna i tid, också det för första gången. Men låt mig berätta mer om hur det kändes att vända hästen och rida bort från det läskiga:

 

Det kändes såklart PISS. Det var några minusgrader, Fnork var pigg som en mört och så stod 100 kossor och glodde intill staketet som vi skulle passera. Han blev spänd flera hundra meter innan. Kall som den isdrottning jag är, tänkte jag att jag tar problemet först när/om det kommer. Han sköt mer och mer rygg och växlade mellan att tvärnita och takta/toktrava mot det läskiga. Jag är ganska säker på att vi hade tagit oss förbi det läskiga, men frågan är om vi hade gjort det som ett ekipage eller var för sig. När ryggen var så uppspänd att jag satt och vinglade på en ensam ryggkota och Fnork samtidigt gjorde en 180-graders och lättade från marken valde jag att inte vända tillbaka. Jag hade SÅ trillat av inom de kommande 30 sekunderna. Istället exploderade vi oss tillbaka och red en annan runda. Satt sedan av, bytte till grimma och promenerade tillbaka till kogänget. Lugnt och sansat (nåja) tog vi oss sedan ann de förskräckligt fula hästarna (Fnorks version) och gick hem med vad som med god vilja skulle kunna beskrivas som sänkt nacke och frustningar.

 

Tänk att jag aldrig, under 28 år, befunnit mig i en situation där jag valt att vända eller sitta av? Jag är dock nöjd med mitt val - men nog sved det i min inre ponnyryttare. Slutet gott, i alla fall. Ingen kom till skada utom mitt ego.