Allt jag har att säga efter lång tystnad

Jag har inte slutat blogga. Jag har bara inte bestämt mig för att fortsätta heller.

 

 

Fred känns väldigt annorlunda och för första gången sen november förra året känner jag en gnutta optimism inför oss som ekipage. Allt är inte perfekt och vi har minst ett halvårs "förlorad" träning att ta igen (jag anser inte att vi kan tillgodogöra oss den träning jag utsatt oss för när han haft ont av sina muskler), men när jag skriver idag känns han mjuk och oändligt mycket enklare.

 

Draken är en klippa av oanade proportioner och jag älskar att ha henne här. Lus simmar omkring i sjön så mycket han kan också det gör jag också. Livet på landet är fullt av orimligt bra vänner och det är toppen att vara Evelina Blomqvist just nu - bortsett från att omvärlden jämt tar sån tid på sig. Vi står inför en enorm badrumsrenovering och lika peppad som jag är, lika frustrerad är jag över att väntetiden uppgår till 11 månader från den dagen vi trycker på GO. Dvs, 11 månader innan de börjar riva ens. I veckan ska vi inviga arkitekten i våra storartade planer och sen börjar ett års väntan.