Dödsångestens sorti

Var det den mentala träningen, att jag var tvungen att prata om det, att jag började skriva om saken eller att jag helt enkelt började rida lite mer igen som tog udden av rädslan jag känt? Kanske är det en korsning, men varje del har nog gjort sitt.

 

Poängen är i alla fall att jag har gått från att faktiskt känna en oönskad dödsångest, till att ha en fullt hanterbar nervositet vid väl valda tillfällen när jag sitter på hästryggen. Jag kommer fortfarande att känna obehag när jag och Fred ska ut på terrängbanan och prova vingarna, men det känns inte längre som ett straff. Så vad har varje del gjort?

 

Den mentala träningen hjälpte mig att hitta var rädslan satt. Genom det fick jag ett imaginärt men nästan fysiskt grepp om rädslan och kunde med ren tankeverksamhet avlägsna den från kroppen. Dessutom lärde jag mig om visualisering, vilket inte minst kommer att vara till hjälp den dagen jag ska börja tävla igen.

 

Under den mentala träningen var jag också tvungen att prata om rädslan och klä den i ord. Det fick mig att förstå den bättre, men det gjorde också att jag blev så utled jävla trött på att ha den att jag hellre hade ätit middag med Sunes pappa Rudolf i resten av mitt liv, och honom hatar jag ändå otroligt mycket.

 

När jag skrev om rädslan kände jag plötsligt att den var töntig. Jag har alltid varit osympatisk när det kommer till feghet och jag kände ett enormt behov av att inte förknippas med känslorna jag beskrev. Jag kände också att det var dags att "komma över mig själv"och sluta tro att jag - världens i särklass viktigaste person - skulle råka ut för något varje gång jag lämnade sängen.

 

Slutligen, när den långa vintervilan var över och jag kunde börja rida ett par pass i veckan, tappade rädslan stinget. Kanske gjorde det allra störst skillnad; att jag fick färska ridpass i kroppen och Fred fick en möjlighet att bevisa sin oerhörda vänlighet once again.