And you'll poke that bear 'til her claws come out

Vad är det som händer på instastory? Får gåshud – och då menar jag inte av uppspelthet över att det äntligen händer något, utan av obehag på samma sätt som en höjdrädd skulle få av att titta ner från toppen av Empire State Building. Att karaktärsmörda sig själv inför öppen ridå är verkligen ingen vacker syn.

Nog om årtiondets mest episka pajkastning – för något ännu viktigare har hänt! Freds vintervila har nått sitt slut och jag har ridit ett pass på banan som gick hur bra som helst. Han var pigg, glad och tog varje halvhalt som om han vore en världsvan vuxenhäst på dressyrträning.

Och jag, jag gjorde en helt okej insats. Koncentrerade mig på att sitta trevligt och inverka snarare än att leta efter signaler på att han tänkte bocka av mig. Han tänker ju sällan det. Kanske aldrig. Så om jag också slutar tänka det så kanske vi kan gå vidare med våra liv. Eller nåt. Hur som helst så lät jag aktivt bli att kontrollera varje steg han tog. Han klarar ju det själv, helt utan min inblandning. Istället kunde jag för första gången på osannolikt länge känna efter hur min häst kändes att rida. Vad han behövde. Hur han är. För vet ni? Innan sista vilan fick jag ett psykbryt när jag insåg att jag inte kunde ge ett enda signalement på hur Freddan känns att rida – för jag har haft så fullt upp med att dels träna på tusen saker, men också ägna en stor del åt att vaka över eventuella busigheter, att jag inte haft en chans att uppleva honom. Är han mjuk? Oliksidig? Framtung? Superenkel? Rör han sig som en gosig ponny? Som en flashig dressyrhäst? Allt det där hade jag aldrig kunnat svara på innan de senaste ridpassen – vilket är helt sjukt för en ryttare som framförallt rider på känsla. 

Ännu ett tillägg har jag innan jag låter er gå vidare med er superinspirerande slaskmåndag: jag tänker aldrig mer låta Freddan vila, ens en halvtimme. Inte för att han blir tokig eller vild – utan för att den jäveln inte slutar växa! Sen jag fick hem honom i september har han gått från normalstor till konstant lerig på korset, för jag når inte dit när jag borstar längre. Varje vila har varit som en växt-injektion och nu närmar han sig stadiga 170 cm. ENOUGH, FRED!