Allt eller inget

Jag har alltid hävdat att rädsla är något man kan bestämma sig för att sluta med. Att rädsla är ett val man gör. För mig är det fortfarande så, men det saknar helt nyanser. Jag kan inte bestämma mig för att vara lite modig eller lite rädd. Det är allt eller inget. Jag kan välja att inte känna någon rädsla alls och leva som en odödlig, eller så kan jag välja att ta hänsyn till varje skvätt av rädsla jag hittar. Problemet är att nu för tiden känns båda alternativen riktigt dåliga. Med respekt för livet vill jag inte återgå till att vara en gränslös jubelidiot – men, också med respekt för livet, vill jag inte foga mig efter mentala begränsningar.

Utmaningen är alltså att hitta den gyllene mellanvägen, där jag känner mig orädd utan att för den sakens skull tro att bungyjump med trasig säkerhetslina är något jag löser längs vägen. Just nu försöker jag med hjälp av visualisering på mentalcoachens vis uppnå detta. Visualisering, och så lite tankeverksamhet som möjligt. Göra snarare än tänka. Det låter som något en idiot borde klara av – men kanske också bara en idiot. Jag är ju ingen sån.

Och varför vill jag så gärna sluta vara rädd? Jag ger er tre snabba anledningar:

1. Mitt liv blir roligare 
2. Jag kan ge mina hästar roligare liv och bättre utbildning
3. Onödiga olyckor händer generellt bara rädda människor och jag har alltid sett ner på folk som ”fånar sig till farliga hästar” – ursäkta uttrycket.