Pull me out before I drown

Så vad var det egentligen som hände? Jag vet inte själv. Det jag vet är att det på några dagar gick från att vara en vanlig halvårs-vetcheck till en oformlig och diffus katastrof som skulle drabba oss båda. Det hela hände såklart i mitt huvud, men för mig var det verkligt så till den grad att jag inte kunde prata om det. Fånigt såhär i efterhand, såklart.

De märkliga symptomen på min imaginära katastrof kom egentligen dag 1. Hela tiden vilade han på något av bakbenen. Alltså hela tiden. Då det var båda benen tänkte jag till en början att det handlade om att han växte (vilket det i någon form också var), men när det inte blev bättre efter ett halvår började även det ge mig kalla kårar.

Efter första vilan reagerade jag på att knölarna på ryggen, som jag trodde var fett, inte försvann när resten av Fnork blev smalare. Någon månad senare kom misstankarna krypande när jag märkte att det var på gränsen till omöjligt att få honom att ta i. Därefter åkte jag av – och kort därefter, även beridaren.

Efter det har det minst sagt gått sådär. Jag har skyllt så mycket på att jag blivit rädd – precis på samma sätt som jag skyllde Lus allt tråkigare språng på att jag var rädd. Det var inte enbart min rädsla som gjorde att Lus hoppade oelastiskt mot slutet. Det var också hans kropp. Och det var inte enbart min rädsla som gjort att Fnork bjudit dåligt och varit motsträvig i omgångar – det var också hans kropp. 

Min första tanke var kissing spines. Han har väldigt kort rygg och sättet som han slängt av oss; hoppat, nitat, sjunkit ihop och sen bockat – vittnade om en ”kissing kind of pain”. Därifrån eskalerade mina tankar bortom all rimlig kontroll och när vetchecken väl kom var jag utom mig av oro. Jag var helt säker på att något allvarligt fel skulle upptäckas – något varken jag eller medicin skulle kunna åtgärda. Och så var det ”bara” spända ryggmuskler, uppkomna av att han växt mycket och ojämnt i omgångar (gissade både veterinär och equiterapeut).

Först idag har det sjunkit in – att fyraåriga Fnork dels haft en anledning att bete sig som han gjort, men att anledningen inte kommer att förkorta eller försvåra hans liv. Han fick en ryggbehandling och en timme hos equi, och ska framåt få några timmar till. Min ridning var det chockerande nog inget att klaga på – så jag ska tuta på som vanligt igen om några dagar. Hoppningen tänker jag dock skjuta upp tills han är 100% smärtfri – han får absolut inte börja förknippa sin bästa gren med obehag.

Kontentan? Min hjärna har gjort mig otroligt illa under en månads tid for no fucking reason. Det innebär att framtiden är ljus, och att jag är emotionellt utarbetad helt i onödan. Fnork lever och frodas och min största utmaning blir att våga lita på honom nu när han slutar ha ont. Jag måste våga be honom ta i och jag måste våga göra det utan att kontrollera varje steg. Jag vet att jag klarar det, även om blotta tanken, här från köksbordet, skrämmer mig. Det har varit obehagligt den senaste tiden, men det fanns en anledning. Jag måste bara fatta  det nu.