Min sits från 12-27
En läsare droppade det briljanta förslaget att jag skulle analysera gamla ridbilder på mig själv. Jag tyckte att det lät som ett utmärkt tillfälle för självroast och superskryt - all in one. Jag inleder inläggskedjan med hoppbilder. Innan jag börjar vill jag bara inflika att det ni kommer att få läsa nu mest är skryt, för att sitta okej över hinder har nog varit ett av mina minsta problem genom ridkarriären. Tack för visad förståelse för kommande själv-älsk.
Vid 12 års ålder satt jag som en fastsydd tomte i sadeln; inget kunde få av mig och det var otroligt enkelt att rida vid den här tiden. Skänkelläget var superstabilt, följsamheten satt i ryggmärgen och blicken är koncentrerad mot kommande hinder. Klagomål? Mina armbågar, och det faktum att hästen på bilden (Clide) verkligen inte ville tävla i hoppning.
Typ 13 år, fortfarande sadelfast och med ett barns naturliga följsamhet och balans. Här började det bli omåttligt populärt att "slänga sig" och jag hade komplex över att jag inte gjorde det, trots att vi alla visste att det var dåligt. Det skulle det bli ändring på!
15 år på en fucking studsboll (bruna hästen). Skänkelläget tappade jag helt - hon var SÅ svår att sitta på och jag var olycklig över hur omöjligt det var att behålla balansen i sprången. Fösökte med allt; stigläderna under kåpan, sporrband till sadelgjorden och andra mindre smarta lösningar. Även på andra hästar hade jag förlorat trampet och balansen (se bild 2). De fula armbågarna hade jag kvar och blicken var etsad i valfri hästnacke.
16 år, återvunnit skänkelläget och erövrat talangen att "kasta mig" i språnget - en värdelös sak att kunna, som dessutom var på väg att bli omodern bara något år efter att bilden är tagen. Här var jag i alla fall tillbaka i balans och tittade dit jag skulle - min kast-teknik till trots.
18 år med en riktigt bra sits, om jag får säga det själv. Min outfit går däremot att diskutera. Jag har en bra tygellängd (!) och sitter i superbalans. Vad hände sen?
19 år på storhäst och det var så jävla svårt att hålla balansen i sprången. Följsamheten prioriterades och skänkelläget och balansen i språnget, men framförallt i landningen, var en bristvara å det grövsta. Minns hur ofattbart svårt jag tyckte det var att följa en lång storhästhals. Trodde länge att jag kanske bara var för kort. Det var jag inte - jag var bara kass. Kort/kass, hårfin skillnad.
Runt 23 år och jag hade återfått kontrollen, eller snarare balansen. Men de fula armbågarna behöll jag, vilken tur!!!
25 år, uppe på nya höjder och kämpade med att behålla balansen i större språng. Minns fortfarande min första 120-runda där underskänkeln låg still i varje språng. Jag var så stolt! Som synes på bilden är trampet i stigbygeln inte mycket att skryta med. Det syns verkligen att jag har fake-balans och håller i mig med knäna?!
27 år och har slutat oroa mig över sitsen. Skänkelläget är stabilt, trampet naturligt och blicken dit jag ska, kanske mest för att min svarta häst gick i ett sånt brutalt övertempo att jag var tvungen att ha planen på näthinnan. Armbågarna? Fula som alltid. Men oj vad jag saknar de där sprången när allt kändes enkelt och självklart. Vackra, svarta drömhäst. <3
Dagens datum: vem vet? Jag har inte hoppat ett riktigt hinder på 1,5 år och kanske sitter jag som en gud, men högst troligt som en medioker dressyrryttare. En vild gissning är att jag tappat en del av den sortens balans man bara får av att hoppa. Vi får väl se den dagen jag och Fred vågar oss på ett riktigt språng.