Babbel och tjat

 

Har ägnat en timme åt att titta på terrängklipp från 2019. Minns varje galoppsprång. Minns känslan av tvivel i början av året, minns mindsetet "vi klarar allt" när sommaren kom. Vi klarade allt den sommaren. Placerade oss i varje terrängstart, red vår första tvådagars och glömde bort att vara rädda. För en tid fick vi andrum att vara oss själva igen. Och som vi var oss.

 

Sen kom hösten med små hintar om en kommande katastrof. Ni vet hur det gick. Men filmklippen - ja allt som påminner mig om våra glans dagar - gör mig lika delar nostalgisk och lycklig. Jag blir  motiverad. Mer än av något annat. Fred Fnorkborre, du har stora skor att fylla.

 

Det har han såklart inte. Fnorkborre finns inte i mitt stall för att fylla Lus plats (det gör Lus så bra själv med sin enorma hömage). Han är här för att göra sin grej - helst med mig på ryggen. Såklart hoppas jag att vi kommer att tycka att samma saker är kul i framtiden. Att han också kommer att visa prov på mod, förtroende och hinderklokhet som gör oss bra i alla grenar. Det är delvis min uppgift att göra honom till den hästen, men vad jag sett av honom hittills, är han i sig själv precis en sån kille jag vill ha.

 

Det är med andra ord en helt ny resa mot samma mål som väntar. Troligtvis blir den enklare den här gången, dels för att jag gjort den förut, men också för att Fred har fysiska fördelar. Kanske blir den också svårare, för att jag är medveten om min egen dödlighet den här gången. Odödligheten uppstod och försvann på Lus. Och kanske var det meningen, att den enbart var för honom. För oss. Jag väljer att tro det. Med det sagt blir Fnorkborres resa kantad av lite mer självbevarelsedrift, och för det är ingen gladare än min familj. Det är nog bara jag i hela världen som sörjer min inre Voldemort.

 

RIP.