”Sometimes fear won’t go away, you'll have to do it afraid.”
Den 14 augusti 2019 skrev jag mitt första inlägg på temat rädsla. Vid den tiden hade jag och Lus störtat omkull en försvarlig mägnd gånger, och just som jag återfått självkänslan drog vi omkull i en oxer på framhoppningen. Dagarna efter bestämde jag mig för att öppet diskutera rädsla vid ridning och inlägget kan ni läsa här:
De senaste året har jag gått omkull mer än vad jag sammanlagt gjort i hela mitt liv. När insikten om vad som skulle kunnat hände infann sig tappade jag en stor del av den ryttare jag var - en del av den odödlighet som låtit mig rida obegränsat och fritt.
Det värsta med att bli rädd är inte själva rädslan. Det är begränsningen. Att bli instängd i sin skalle och inte våga göra det man vill. Inte en gång har jag kunnat identifiera rädslan som annat än ren dödsångest. Den har fått mig att tänka saker som jag inte ens vill skriva, än mindre ha på näthinnan när jag galopperar mot fasta hinder i terrängen. Jag insåg någonstans mellan viljan att ge upp och längtan efter mer att jag var tvungen att välja. Så en tisdag i mars valde jag.
Många har missförstått när jag uttryckt att jag inte vetat hur jag ska vara modig. ”Du som är så orädd” har följt mig som en trasig kassett. Jag var orädd, men aldrig modig. En orädd person kan inte vara modig, för mod är att göra det man är rädd för. Så jag gjorde det. Rädd. Stängde ner all tankeverksamhet och la (enligt min upplevelse) hela mitt och Lus liv i händerna på min tränare. Red helt utan hjärna - i blindo- i väntan på att hjärtat skulle våga ta över.
Jag slutade älta och avbröt mig varje gång dåliga tankar tog form i huvudet. I somras återvann jag modet, men känslan av odödlighet kommer antagligen aldrig tillbaka. Kanske är det bra - men jag kommer att sakna den. Den var min trygghet och min vän i 25 år, och har låtit mig leva på ett sätt som jag nu inser är få förunnat.
Anledningen till att jag skriver det här är att jag vet att rädsla är det som hindrar flest ryttare. Det är inte brist på talang eller pengar, utan rädsla. Så mitt tips till alla rädda ryttare där ute - sluta ge utrymme för rädslan. Den gör dig inget gott. Ska du rida kan du lika gärna vara glad, för när olyckan är framme spelar det ingen roll om du vad rädd eller lycklig - du skadar dig lika mycket eller lite i vilket fall.
Det värsta med att bli rädd är inte själva rädslan. Det är begränsningen. Att bli instängd i sin skalle och inte våga göra det man vill. Inte en gång har jag kunnat identifiera rädslan som annat än ren dödsångest. Den har fått mig att tänka saker som jag inte ens vill skriva, än mindre ha på näthinnan när jag galopperar mot fasta hinder i terrängen. Jag insåg någonstans mellan viljan att ge upp och längtan efter mer att jag var tvungen att välja. Så en tisdag i mars valde jag.
Många har missförstått när jag uttryckt att jag inte vetat hur jag ska vara modig. ”Du som är så orädd” har följt mig som en trasig kassett. Jag var orädd, men aldrig modig. En orädd person kan inte vara modig, för mod är att göra det man är rädd för. Så jag gjorde det. Rädd. Stängde ner all tankeverksamhet och la (enligt min upplevelse) hela mitt och Lus liv i händerna på min tränare. Red helt utan hjärna - i blindo- i väntan på att hjärtat skulle våga ta över.
Jag slutade älta och avbröt mig varje gång dåliga tankar tog form i huvudet. I somras återvann jag modet, men känslan av odödlighet kommer antagligen aldrig tillbaka. Kanske är det bra - men jag kommer att sakna den. Den var min trygghet och min vän i 25 år, och har låtit mig leva på ett sätt som jag nu inser är få förunnat.
Anledningen till att jag skriver det här är att jag vet att rädsla är det som hindrar flest ryttare. Det är inte brist på talang eller pengar, utan rädsla. Så mitt tips till alla rädda ryttare där ute - sluta ge utrymme för rädslan. Den gör dig inget gott. Ska du rida kan du lika gärna vara glad, för när olyckan är framme spelar det ingen roll om du vad rädd eller lycklig - du skadar dig lika mycket eller lite i vilket fall.
”Sometimes fear won’t go away, you'll have to do it afraid.”
