Med livet som insats

Dagen D. Det är dags att bestiga Fnorkborren efter 5 veckors ryttarlöshet. De senaste dagarna har han visat prov på oerhörd bjudning och lättlärdhet. Katja har tömkört de värsta brallen ur kroppen på honom och jag är redo att be om en (lite mer stillsam) åktur. 

 

Lus å sin sida visar prov på att vara samma okontrollerade snölejon som han alltid är vid mer än fem minusgrader. Att jag aldrig lär mig? Eller snarare, att jag trodde att pensionen skulle förändra något?! Det finns en anledning till att jag red honom två gånger om dagen under de kallaste dagarna. Det finns en anledning till att jag galopperade honom 1h innan vi lastade inför varje hoppträning hela vintrarna, och det finns en anledning till att jag köpte en ungponny åt honom i november för flera år sen. Han blir helt enkelt en amfetaminknarkande studsboll med eld, både där bak och under varje hov när minusgraderna anländer. 

 

En amfetaminknarkande studsboll med eld lite här och var, det var han även igår. Försökte tömköra i skogen och han tappade det totalt. Sällan har han lösgjort sig själv lika bra; det var fler skolor än jag visste fanns och de visades upp i och bortanför diket, till min stora lättnad. Själv stod jag kvar på den glashala vägen och försökte hålla balansen när tömmarna ändrade riktning en gång i sekunden.

 

Den här gången lyckades jag lösa det genom att, likt honom och med livet som insats, hoppa över diket och kasta mig framför i hopp om att han skulle sluta resa sig. Det funkade, och jag lyckades ta tag i honom och leda honom i 10 minuter tills han lugnat ner sig. Sen gjorde han en riktigt fin runda och var så pigg att jag höll på att stryka med pga det istället - att halvjogga i djupsnö är inte att rekommendera för otränade ryttare.