Tankar om rädsla, del 1

Sen jag skrev det första inlägget om rädsla för två år sen har ett helt liv passerat. Jag har återvunnit, men också förlorat modet om vartannat. Den största svackan kom under årets vintervila, men låt mig guida er genom år av mod som svikit och ambitioner som tvingat mig att välja - mellan att göra det jag inte vågar eller vara en liten lort, som Bröderna Lejonhjärta skulle ha sagt.

 

Efter att vi kastat oss handlöst in i den oxer som gav upphov till förra inlägget gick min rädsla från att enbart handla om att gå omkull i galopp, till att också känna obehag inför hinder. Där började en mental uppförsbacke som hette duga, just som jag trodde att marken planat ut. 

 

 

Den hösten kände jag att något var fel - mer fel än att vi "bara" gick omkull utan anledning. Ändå gick vi upp i klasserna igen och jag försökte bortförklara den dåliga magkänslan med att jag red dåligt för att jag var osäker. Men innerst inne visste jag att vi närmade oss vägs ände. Plötsligt saknade sprången elasticitet och det fanns ingen geunin glädje kvar. Han ville inte hoppa av stort och växlde mellan att rusa och att kännas trött. Jag var förkrossad - mitt modiga, lojala lejonhjärta kändes gammal, och tillfällena då vi med nöd och näppe klarade att hålla oss på benen i landningarna blev fler. 

 

Sista tävlingen det året kom vi till vägs ände, och jag undrar varför jag var tvungen att låta det gå så långt. Kanske för att jag aldrig annars skulle kunna veta helt säkert om jag tog rätt eller fel beslut när jag pensionerade honom. På framridningen gick vi omkull och månader av ren sorg låg framför mig när jag insåg att Håkan hade fel. Den bästa hade hänt - och tagit slut.

 

Jag kände ångest över hur jag skulle kunna ge honom ett meningsfullt liv, när nästan allt han älskat att göra tillhörde ett diffust förflutet. Det värsta var inte att tävlingskarriären var över. Det var att han aldrig mer skulle få galoppera på sandvägarna i skogen. Att han aldrig mer skulle få sträcka ut på galoppbanan, än mindre dundra ut i terrängen med adrenalinet sprutandes ur öronen. Den tiden i hans liv var förbi.

 

 

Från och med nu reds han bara i skritt och trav, och jakten på en ny tävlingshäst tog så småningom fart.

 

Jag pausar min berättelse här, men kostar på mig en snabb reflektion: jag undrar om rädslan som senare kom att prägla varje ridpass, hade kunnat rota sig på samma sätt om jag inte varit så förtvivlat ledsen just då? Om sorgen över förlusten inte haft mig i järngrepp - hade jag kunnat värja mig då? Bemöta rädslan och hantera den, istället för att förtvivlat se hela min självbild och verklighet falla som ett korthus?