Att inte låta en unghäst busa

Efter helgens Insta-storys hamnade jag i ett samtal kring varför jag inte låter min unga, glada häst spralla av sig. Jag har alltid varit för att låta hästar som busar av glädje köra på. Visst har det gjort att jag fått smaka grus ett par gånger extra under åren, men generellt har jag antingen haft turen eller balansen på min sida. Nu däremot är ett av minsta största mål med varje ridpass att förklara för Freddan att det inte är okej att löpa amok med folk på ryggen. Jag klarar nämligen inte av det, dels för att mina magmuskler fortfarande inte återhämtat sig, men också för att han helt enkelt blir för mycket häst för mig och sig. Han är så väldigt kraftfull och har, likt alla unga hästar, inte direkt någon uppfattning om, än mindre måttstock på, vad ett rimligt bus är. Han kör all in om han får chansen och då, mina kära vänner, trillar jag av även på min bästa dag.

 

Om det hemsöker mig i sömnen att jag inte låter min busiga häst busa? Ja. Om jag ändå är säker på att det är rätt beslut för oss båda just nu? Absolut. Han kan bocka i hagen. Troligtvis kan han bocka under ryttare också i framtiden, när han vuxit upp och lärt sig att hantera styrkan i sin kropp och myrorna i benen. Men inte just nu. Det är inte värt det. Jag värdesätter mitt självförtroende och min icke omskakade hjärna högt, till och med högre än Freddans rätt att spralla med alla benen så högt upp i luften han kan. Så vi rider, glatt och mysigt, men utan inslag av frispel. Jag intalar mig att vi båda är lyckligast så.