Tuffingkulturen - ridsportens baksida
En artikel i Hippson fångade min uppmärksamhet. Den handlade om ryttare - och om hur vi från första dagen i stallet fostras att bli små maskinmässiga soldater som varken lider av självbevarelsedrift, hunger, trötthet eller andra påhittade diagnoser som världen utanför slänger sig med i tid och otid.
Istället förväntas vi vara maskiner - och vi förväntas vara det på heltid. Jag kan sätta min obefintliga förmögenhet på att alla ryttare känner någon som suttit upp efter en avramling och ridit klart lektionen med bruten arm - utan att gnälla - för att konceptet "känna efter", när det kommer till oss själva, är fullkomligt uteslutet. Det är som att leka med Barbie i högstadiet - man gör det bara inte.
Om man (gud förbjude) skulle råka känna efter är det ännu mer tabu att agera på känslan. Det spelar ingen roll om du inte ätit på 20 timmar. Spelar ingen roll om armen är bruten. Som ryttare förväntas du klara av att jobba från arla morgonstund till fucking midnatt, och först därefter kan du sätta dig 4h på akuten för att gipsa ihop förmiddagens misslyckande.
Sen jag var liten har ovanstående premierats. Den som ätit minst, jobbat längst och ignorerat flest skador har varit dagens hjälte. De som behövde lunchrast var inga att räkna med och hade, enligt rådande inställning, ingen framtid i sporten. Även jag anammade tuffingkulturen och var övertygad om att det var det rimliga - det var ju ingen som sa något annat. Någonsin.
Nu, äntligen, har något hänt. Kanske började det med att några av sportens mer etablerade namn berättade hur dåligt de mådde av att leva hästlivet. Kanske har 2020-talet slutligen nått fram även till den otroligt konservativa och traditionsälskande tönt som ridsport är. Kanske har vi bara tröttnat på att ha ont precis över allt och precis hela tiden.
Det krävs ingen professor för att konstatera att tuffingkulturen har åsamkat betydande skador på flera generationer av ryttare. Samtidigt är den ett resultat av en faktisk verklighet; den som vill tävlingsrida kan inte vara en sjåpig snöflinga. Kanske kan ridsporten landa i ett vettigt mellanting; där inte både brutna naglar och brutna armar behandlas med samma urdumma ignorans.