Orimliga tankar och irriterande känslor

Psykbryt. Ungefär så kan gårdagen, efter 5 dagars vånda och vila, beskrivas. Det gick från en stilla fundering kring hur jag skulle lägga upp kommande veckor med Freddan, till en avgrundsdjup känsla av att jag inte reder ut honom, ens på min bästa dag. Det är en känsla jag aldrig tidigare erfarit och jag förstår inte riktigt var den kommer ifrån. Han är ju en snäll och av allt att döma relativt enkel häst, men med en oväntad förmåga att, av misstag, skaka av sig ryttaren med väldigt små medel. 

 

Dessutom är jag frustrerad på en närmst ohanterbar nivå över att jag fortfarande inte kan utföra ens de enklaste av saker och jag känner hur söndagens hoppträning, som jag i berått mod bokade in tidigare i veckan, hänger på en skör tråd. Jag är inte längre ett dugg säker på att jag kan rida obehindrat till helgen. Sanningen att säga känns det i dagsläget helt orimligt. Jag kan för fan inte ens mocka en box, än mindre framföra en bil eller hämta in hästar som står på annat än fullkomligt plan mark. Det enda som vittnar om någon sorts ridmöjlighet är att behagligaste läget är med nertrampad häl.

 

Ni hör ju - munterheten vet inga gränser och jag är bara på ett utomordentligt dåligt humör. Jag förväntar mig att det släpper av sig själv om några timmar och imorgon ska jag provrida för att se hur stor chansen är att jag kan hoppträna dagarna efter. Om inte, har jag en plan B som involverar en betydligt mer rutinerad unghästryttare. Hon vet bara inte om det än. Ping Jeffa.