Just another priceless work of art

Utan förvarning stod mig bloggen upp i halsen och jag fick dålig smak i munnen av att så mycket som tänka på att dela med mig av en enda tanke till. Såg mig själv genom egna ögon och såg givetvis ner på hur jag frivilligt frotterar mig med idioter - trots att ni bloggläsare på inga vis kvalar in bland dem.

 

Idag känns det mindre, men avsmaken sitter kvar. Anledningen? 100% okänd. Jag vet verkligen inte. Kände mig bara urvriden och lätt äcklad vid tanken på att närmst tvångsmässigt hitta ståndpunkter att kriga för, för att skapa content för andra personer vars engagemang också är urvridet (inget ont om er - alla bloggar är urvridna och så även dess läsare, puss och förlåt). Kanske är det just det - att mitt engagemang för hur alla andra lever sina liv inte längre är genuint, utan återskapat av lösa fragment från förr.

 

Mitt högklassiga proffstyckande är kvarlevor från hur jag brukade resonera på den tiden då jag faktiskt brydde mig. När jag tyckte det var meningsfullt att köra med en verbal köttkvarn över människor som hade den dåliga smaken att rida på pessoabett. Jag tycker inte det är meningsfullt längre. Jag trycker hellre på Instagrams ovärderliga dölj-funktion och gör allt i min makt för att förtränga fullt lagliga men etiskt tveksamma situationer som ibland fladdrar förbi min skärm. Jag har blivit en sån. En värdelös betraktare av vår största folkgrupp, dvs idioterna.

 

Med dessa uppsluppna ord loggar jag ut för fortsätta att marinera mina bloggrelaterade tankar i lugn och ro. Jag har fräckt nog stängt av kommentarsfunktionen på inlägget, för jag har inga ambitioner om att låta mig påverkas av uttråkade bloggläsare, vars arbetsdagar blir 3 minuter tristare om jag bestämmer mig för att halshugga en blogg för andra gången i mitt liv. To be continued - eller inte, vem fan vet.