Elithöjden 70 och ett jävla duttande

Childeric-sadeln passade oss båda och jag har ägnat hela natten åt att vara nervös över att det inte finns tillräckligt små hinder på terrängbanan vi ska till. Det i sig är ju intressant, eftersom att jag inte ens vet vilken bana vi ska till. Min oro är alltså 100% hypotetisk i dagens läge och jag är dessutom säker på att Fnork klarar av att hoppa P70 även om vi aldrig förr hoppat dessa svindlande höjder. Får be hopptränaren om en 70-bana och kanske också ägna lite tid åt hederligt och lagom doserat självförakt: skärpning NU.

 

I all obefogad gå-omkull-ångest har jag också en god nyhet att leverera. Jag har hittat en så fin ridkänsla de senaste passen när jag vågat släppa på min nyvunna "kontroll" och bara låta Freddan röra sig så som det passar honom. Det började på hoppträningen i förra veckan när min tränare bara "med sluuuuta dutta och trixa" typ, och poff så gick han som en klocka. Samma sak har jag tagit med mig till dressyren och uteritterna. Vad ska jag med all imaginär extra-kontroll till? Tror jag på allvar att jag är stadigare i handen än vad han är på foten? Att han har lättare att inte gå omkull om jag bara duttar tillräckligt intensivt? Det är såklart en urbota dum tankevurpa och jag är lättad över att någon pekade på elefanten i rummet så att jag slutligen kunde be den gå ut.

 

Kontrollbehov är nytt för mig. Det kom, som så mycket annat, smygandes med alla omkullridningar. Jag har varit vagt medveten om problemet i ett par månader, men inte kunnat identifiera det förrän någon annan sa det till mig. GUD vad härligt det är att rida när jag släpper kontrollen. Vad lätt Freddan har att göra rätt. Och gud vad svårt ridning blir när jag glömmer mig, och vad tråkig Freddan tycker att jag är. Med all rätt. En nervös och dessutom omedveten diktator är inget jag heller skulle vilja bära omkring på.