Ko-skräck

2 kommentar(er)
Det var en händelserik vecka och mina bloggkvällar försvann snabbt i vad som bäst beskrivs som orimlig trötthet. Jag orkade helt enkelt inte blogga varken under eller inför helgen. Istället åkte jag på hoppträning med lilla Fnork, promenerade Småland runt med Lus och drack glögg med min significant other.
 
Så vad har hänt sedan sist? Förutom att jag för ovanlighetens skull befunnit mig i den oattraktiva mitten av två starka läger, har jag också provat ett nytt bett på Fnork, vänt och ridit på ett annat håll för första gången i mitt 28-åriga liv och dessutom slagit in julklapparna i tid, också det för första gången. Men låt mig berätta mer om hur det kändes att vända hästen och rida bort från det läskiga:
 
Det kändes såklart PISS. Det var några minusgrader, Fnork var pigg som en mört och så stod 100 kossor och glodde intill staketet som vi skulle passera. Han blev spänd flera hundra meter innan. Kall som den isdrottning jag är, tänkte jag att jag tar problemet först när/om det kommer. Han sköt mer och mer rygg och växlade mellan att tvärnita och takta/toktrava mot det läskiga. Jag är ganska säker på att vi hade tagit oss förbi det läskiga, men frågan är om vi hade gjort det som ett ekipage eller var för sig. När ryggen var så uppspänd att jag satt och vinglade på en ensam ryggkota och Fnork samtidigt gjorde en 180-graders och lättade från marken valde jag att inte vända tillbaka. Jag hade SÅ trillat av inom de kommande 30 sekunderna. Istället exploderade vi oss tillbaka och red en annan runda. Satt sedan av, bytte till grimma och promenerade tillbaka till kogänget. Lugnt och sansat (nåja) tog vi oss sedan ann de förskräckligt fula hästarna (Fnorks version) och gick hem med vad som med god vilja skulle kunna beskrivas som sänkt nacke och frustningar.
 
Tänk att jag aldrig, under 28 år, befunnit mig i en situation där jag valt att vända eller sitta av? Jag är dock nöjd med mitt val - men nog sved det i min inre ponnyryttare. Slutet gott, i alla fall. Ingen kom till skada utom mitt ego. 
#1 - Caroline

Peppkommentar:

Såhär va: Häst är rädd för kor. Den är det, på riktigt. Häst gör aldrig något för att jävlas eller för att visa att den kan dominera en människa (tänker man ens den tanken bör man läsa en tjock bok om hästars etologi) och det vet du ju, men ibland är deras ångest SÅ vältajmad med att våra intentioner omintetgörs, så en kan ju börja undra ;)

I det läget kan en som hästvägvisare göra situationen mer eller mindre obehaglig för hästen. Finns bara de två alternativen. Att tvinga den förbi saker den är rädd eller känner annat obehag inför = lägga på mer obehag. För hästen funkar ju inte sådär att när en har sparkat den förbi något så inser den att "det var nog inte så farligt". DEn lär sig att gå förbi, för hotet om obehag från ryttaren blev större än hotet om obehag från det den först var rädd för. DEn ryttaren som gör så med sin häst vill en ju INTE vara. Det är liksom inte så förtroendebyggande.

Eller så gör en som du gjorde: analyserar faran och den möjliga hanteringen av situationen och tar tag i den på ett annat sätt. Fred är ju inte en fullfjädrad ridhäst ännu. KAnske det är lättare för honom att känna förtroende när du är på backen? Kanske känner du att du har bättre kontroll på allt (typ stå på dina egna fötter istället för att sitta på en av hans ryggkotor ;) ) vilket såklart gjuter lite mod i honom också, för jag är övertygad om att han har förtoende för dig och gärna vill kunna luta sig lite mot dig. DEt var ju korna han var rädd för. Då hanterade du det, bara på ett sätt som funkade bättre för er denna gång. Utan att stressa upp honom mer genom att lägga till ett obehag. Du är så duktig. Och jag är så allergisk mot folk som ska överbevisa eller "vinna" över sina hästar: FÖR DE FUNKAR INTE SÅ. Som sagt: det är ju korna han är rädd för, och terapiar ni det från marken, kommer det förmodligen att gå bra även från ryggen sedan.

JAg har själv varit där. TYp sparkat hästar förbi omkullvälta soptunnor och tänkt: "Men vad larvig du är! Den stod ju upp igår och då var du inte rädd för den!". Men hästen ser det på ett annat sätt och har inte direkt gått förbi avspänt nästa gång när den istället för att ha fått hantera rädslan, mest har fått veta att: "nu går du förbi annars blir det obehagligt". När jag istället förstod det där med bevekelsegrunder och att inte ta saker så personligt, så blev det grimma och grimskaft och beröm och godis så snart den vågade ta ett steg mot läskiga tunnan eller brevlådan som skrämt livet ur den dagen innan. Mission completed när hästen äter pellets som lagts på det läskiga. Så gör man om dagen efter (varpå hela den där "berömma-ett-steg-grejen" kanppt brukar behövas, utan hästen tänker att "där låg det pellets igår, det gör det säkert idag också". Därefter brukar det gå att ta sig förbi på ett icke panikartat sätt (ett ledande tygeltag och en "ytterskänkel" räknas inte som att sparka förbi ;) ). Har hästen "full blown panic" lär en få träna längre, simple as that.

Ledord: Hästar ska aldrig förknippa oss med adderat obehag eller att vi sätter dem i skiten.

Och du fattar ju att jag inte för en sekund tänker något av detta om dig, men ämnet är bra och engagerar.

Svar: Jag har aldrig direkt krigat mig förbi läskigheter, min metod har snarare bestått i att låta hästen frysa till is/fara omkring bäst den vill tills de tröttnar på att vara rädda eller fjantiga - vilket det nu än är. Sen går vi förbi, lugnt och prydligt (för det mesta). När jag bara suttit ut situationerna har jag alltid känt att jag har någon form av kontroll över tillfället, oftast genom att jag känt mig stark och "vetat" att jag sitter ut en bockserie om en sådan kommer. Så är det tyvärr inte längre och jag tror att det var därför jag fick komma upp med något likvärdigt, men med mindre risk för separation! ;)
Fred var verkligen inte dum, men pigg och uppspelt på en 3-årings vis (vilken inkluderar viss oberäknelighet pga dålig impulskontroll - han ville inte busa men det kröp i benen, haha). Känns ändå som att det blev en bra lösning, men det visste jag inte när jag lät honom gå bort från kossorna. Nu, ett dygn senare, är jag nöjd ;)
Evelina

#2 - Caroline

Ps. Något som är riktigt fint för egot är att, som du gjorde, fatta att paniken/ångesten inte har med DIG att göra och fundera över hur en kan hjälpa sin häst, istället för att tvinga igenom något som människan hade tänkt sig (för de pretentionerna är ju hästen helt omedveten om).

Det är inte ett skadat ego. Det är en ego-boost <3