Ett år in i framtiden

När jag skriver det här är det den 20 januari 2021.

 

Jag har två dagar och en vecka kvar på mitt nuvarande jobb. Kanske är det den märkligaste känslan på många år. Att vardagen tar en abrupt vändning, för att jag ville det.

 

I skrivande stund förbereder jag mig mentalt för att sätta igång Freddan - och göra det bra. Efter en avbockning med rejäl hjärnskakning som följd blev jag rädd. Jag blev faktiskt det. Det tog några veckor att förstå, men en otrevlig osäkerhet höll mig sällskap varje gång jag skulle galoppera min snälla häst.

 

För några dagar sedan tog jag kontakt med en mental coach, med förhoppningar om att lösa problemet. Vill jag göra det jag tycker om (galoppera fort, tävla fälttävlan och utbilda min häst till den bästa versionen av sig själv) så funkar det inte att vara rädd. Faktiskt inte ens nervös. Så jag ska prova en mental coach. Kanske galopperar jag obekymrat omkring på en 5-årig Fred när ni läser det här. Kanske kämpar jag fortfarande som en gnu för att våga vara modig.

 

När jag skriver det här är världen fortfarande lamslagen av coronapandemin. Jag hoppas innerligt att ord som pandemilagar, virus och "i tider som dessa" slutat användas på daglig basis. Att alla är vaccinerade och att det är fritt fram att umgås i hur stora grupper som helst.

 

Kanske har jag och Fred tagit oss ut på våra första tävlingar? Några kval till breeders blev det förstås inte - dels på grund av tävlingssituationen som inledde första halvan av 2020, men också på grund av mig och mina hjärnspöken. För Lus del hoppas jag att hagen är kul, lösdriften mjuk och kanske, att hans mage minskat några cm i omfång. Mest av allt hoppas jag att vi under sommaren kunde simma omkring i sjön som små fiskar. Det är ju trots allt bland det bästa han vet.

 

Med det sagt lämnar jag 2022, och återvänder till 2021. Vi ses, idag om ett år.