När inget finns att laga

Efter bara fem minuter på Drakens rygg visste jag att jag skulle rida henne bra. Jag visste precis på vilka knappar jag skulle trycka - hela upplevelsen var som att komma hem. Hennes otroliga känslighet och integritet, som lätt utmynnar i stress, var allt jag behövde för att för första gången på månader hitta mitt eget lugn. Då insåg jag två saker: vad det är jag kan, och varför jag inte kan det på Fred.

Jag kan inte rida, men jag kan samarbeta. Jag kan krishantera och stryka medhårs. Jag kan klappa en orolig själ lugn och jag kan få en motsträvig surmule att gå till jobbet med glädje. Men jag kan inte rida.

Insikten fick rent existensiella proportioner och världen rämnade i kanterna när jag insåg att jag inte kunde ge Fred någonting. Han behöver inget av det kan kan ge. Han är born and raised enligt skolboken och har varit älskad av alla i sin omgivning sen hans spralliga ben såg dagens ljus. Hans liv består unikt nog av nästan 100% bra eller jättebra erfarenheter och hans självbild, likaså självförtroende, uppmäter grandiosa proportioner. Han är så enkel och hel, SÅ enkel och hel, att han sätter mig fullkomligt ur balans - för jag kan inte klappa honom till att göra en perfekt skänkelvikning; jag måste lära honom, med tekniska färdigheter snarare än ovillkorlig kärlek.

Det jag kan är att laga hästar, och på Fred finns inget att laga. Så vad kan jag erbjuda honom, bortsett från min, när man synar den i sömmarna, undermåliga ridning? Vad kan jag ge som blir speciellt och värdefullt för honom? Det blir något han aldrig förstår.

Min gåva till honom är att låta honom förbli ovetande om hur livet kan se ut. Att, hur dåliga mina skänkelviknings-skills än må vara, aldrig låta honom veta annat än att det han gjorde var bra nog - toppen, till och med. Det jag kan ge honom är ett liv i en rosa bubbla; ett förhoppningsvis livslångt feel good-moment, och även om han inte har vett att uppskatta det (det kan han ju inte, i brist på andra erfarenheter), så kanske det får mig att känna att jag kan ge något tillbaka. Och det måste jag nog känna för att rättfärdiga för mig själv att jag rider mina hästar.

Samtidigt kan jag träna mig på att faktiskt rida, istället för att konstant krishantera från hästryggen. Jag kan lära mig de där tekniska färdigheterna och jag får helt enkelt lära mig att hitta lugnet, även om Freddan inte kräver det av mig.

...och är inte det märkligt, förresten? Hur jag, som varken kan sova, sitta eller äta vettigt på grund av min oförmåga att hantera stress, blir en filbunke av orimliga proportioner när hästen jag rider kräver det?