My reputation's never been worse, so you must like me for me

För ett par dagar sen la jag ut en instastory om att jag sökte en extremt snäll och o-bockig häst/ponny för korttidslån. Mina förhoppningar om att hitta en var försvinnande små - det är ju ingen som frivilligt lånar ut en snäll och i högsta grad oproblematisk häst. Döm om min förvåning när inkorgen fullkomligt svämmade över av människor, kända som okända, som av ren snällhet ville låna ut sin häst för att jag skulle få tillbaka mitt självförtroende. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna den sortens omtanke  men jag är fan rörd. Överväldigad, till och med.

 

Anledningen till att jag söker en lånehäst ett tag är för att jag, under en period, behöver rida mer och framförallt inte koncentrera mig så mycket på att parera eventuella unghästbus, utan på att komma till ridning. Jag behöver restaurera ett lite tilltryckt självförtroende och så vill jag hitta känslan av att allt är odramatiskt. Vill galoppera i skogen och ha fokus på att det är härligt, inte på att min busiga häst eventuellt råkar tappa mig pga ungdomlig oaktsamhet. Jag tror att det blir bra för mig att kombinera unghäst med ridning på en vuxen, genomtrygg häst - speciellt nu när ett av fyra pass överlåtes till unghästberidar-Jeffa.

 

...och de har jag ju sagt jämt, egentligen. Att jag borde rida en vuxen häst parallellt med Fnorkborren. Man ska inte bara rida unghäst. Det vet ju varenda kotte.