Att göra det man reder ut
Om någon vecka får hästarna sällskap av mitt stabila lånetillskott. Jag längtar verkligen jättemycket; jag kommer både bli gladare och en bättre ryttare för Fred när jag får möjlighet att rida dubbelt så mycket. Timmar i sadeln är en färskvara och de är också obetalbara. Går lixom inte att ersätta dem med annan träning eller kunskap. Det är bara att placera sin rumpa på valfri hästrygg och träna på.
Lånehästen gör också att det känns tusen gånger lättare att gå miste om några ridpass på Fred en tid framöver. Jag har ett guldläge där jag inte förlorar ridtimmar (dvs träning), samtidigt som min häst får en bättre utbildning än vad jag själv kan ge honom. Jag kommer fortfarande att rida Fred ett par gånger i veckan, men all hoppning och några dressyrpass kommer att fördelas på skickligare ryttare.
Istället fokuserar jag och Fred på att mysa och göra sånt jag känner att vi reder ut. Jag gör helt enkelt inget som kan tära på förtroendet mellan oss. Well, hans förtroende för mig är det faktiskt inget fel på – men ni fattar.
Med andra ord väntar en tid av 100% Fred-mys blandat med ridning på en vuxen häst med helt fel kroppsbyggnad för att råka tappa mig i ett busigt bocksprång. Jag tror att vi alla går som vinnare ut den här dealen.
