Bristande kunskap hos skånska ryttare
En av två gånger under mina tonår när det var snö i södra Skåne
Mitt första minne av att rida i snö är från 14-årsåldern och jag var frustrerad över hur snubblig min ponny blev. Styltor var inget jag kommit i kontakt med tidigare, trots att jag ridit varje dag så länge jag kan minnas. Jag antar att jag delvis glömt, och delvis befunnit mig i ridhus de få gånger snön erövrat sydskånsk mark förut.
Snösulor, fyrbrodd och snövett var heller inget jag kände till vid den tiden. Ganska snabbt lärde min ponny sig att ta sig fram i snön med styltor, och min ack så sydskånska mamma försåg mig med en hovkrats att plocka ur styltorna med. Att sitta av, kratsa hovarna och hoppa upp igen visade sig snart vara att elda för kråkorna. Så med styltor och utan brodd fick han knata på, min lilla fux. Han gjorde det med bravur.
Annat blev det när jag och Lus flyttade till Småland och vintern låg som en tjock filt över verkligheten. Med snösulor och fyrbrodd som vapen tacklade vi "norra Sveriges djupaste midvinter" (vilket visade sig vara en helt vanlig decembermånad 30 mil upp i landet). Idag känns det orimligt att jag inte visste vad styltor var för en 15 år sen. Vilket klimatrelaterat handikapp jag fötts med?!