Put me in a bad light

6 kommentar(er)
Som ett barn av min tid kommer jag att skylla de senaste inläggens intelligensbrist på mitt otroligt intensiva schema; långlunch med vän ena dagen, köpa balsam andra dagen och klicka hem en ny fälttävlanshjälm den tredje, HUR ska man hinna vara kreativ också?! 
 
Skämt och sido, sanningen är att jag haft så oerhört lugna dagar att den berömda väggen får slita sig loss och springa in i mig om det ska bli någon krock. Det har gjort mig slö och oinspirerad, och att skriva, vilket trots allt tar en del energi och tankeverksamhet i anspråk, har känts lika orimligt som att hosta på en 70+:are.
 
Jag har massor att skriva, inte minst om den mentala träning jag just nu är mitt uppe i. För längesen skrev jag ett inlägg om rädsla, och om hur den först överumplat mig, och därefter gjort mig fullkomligt maktlös i förhållandet till min egen tankeverksamhet. Kanske ska jag återpublicera, och göra en följetång av spektaklet. Från första mötet med rädslan, till, förhoppningsvis, första ridturen utan den. Vad säger ni?
 
Goals: le som ett får när hästen kutar runt banan och skuttar hejdlöst. Bommarna flög men vi var gladast på tävlingen den dagen. 
#1 - Katarina

Jag är rädd ibland när jag rider. Eller oftast innan jag ska rida. Allt annat vore vansinne med tanke på vilken häst jag har. Men jag försöker att inte bli begränsad av det. Tror du att du kommer bli helt orädd?

Svar: Fast varför vore det vansinne att inte vara rädd för din häst? Är det inte vansinnigare att utsätta sig för något man är rädd för, varje dag, utan plan på bättring? Jag kan inte se hur det gör mig glad. Hur upplever du att rädslan inte begränsar dig? Typ, gör du saker fast du är rädd eller har du ett knep för att inte känna dig rädd? Jag tror inte att jag kommer att känna mig odödlig igen, så som jag gjort förut, men jag tror att jag så småningom kommer att sitta upp på "vilken häst som helst" utan att känna någon rädsla. Sen kommer jag ju alltid att bära med mig mina närmre 10 omkullridningar, men med tiden kräver jag av mig själv att de minnena får mindre och mindre utrymme i vardagen.
Evelina

#2 - Anonym

Ja!!!!!

#3 - Anonym

Ja!!!!!


Svar: Yey
Evelina

#4 - Maria fransson

Ja snälla dela med dig! Rädsla är så vanligt förekommande i alla discipliner och är en av anledningarna till att jag efter graviditeten slutade rida helt

Svar: Hör dig. Känner spontant att föräldraskap är läskigare än ridning, men jag hör dig. ;)
Evelina

#5 - Katarina

Alltså; man ska ju vara rädd för saker som potentiellt kan vara farliga. Det är så vi är programmerade. Jag gör det ändå, eftersom jag vet att jag kan klara av problemet (eller är klok nog att bryta i tid). En teknik är också att inte utsätta sig för det allra värsta, dvs jag rastar av Murre lös eller på lina dagen innan jag rider om jag misstänker att det kan gå vilt till (typ nu, hej överskottsenergi!). Och inte rädd varje dag, i ibland långa perioder gör vi allt möjligt helt utan annan rädsla än att rida vilse. Rider generellt inte andras hästar men har faktiskt ridit ridlektion på ridskola med jobbet, för att utmana mig själv . Så jag är väl delvis begränsad inåt men försöker utmana rädslan så den inte påverkar utåt? Eller bara full med svammel. Vem vet. Intressant ämne oavsett :)

Svar: Rädslan att rida vilse är en rädsla jag till 100% förstår och supportar, haha! Mardröm att vara lost i skogen. Sannolikheten för att det blir oväder ökar också med 100% om man rider vilse. ;)
.

Jag tycker det är superintressant! Jag känner mig begränsad av minsta tillstymmelse till osäkerhet; vill inte ha med den känslan någonsin när jag rider. Har också svårt att acceptera den, för rädslan känns onaturlig och skitstörig. Kanske därför jag "måste" bli av med den, och istället för att hitta vägar att undvika alt minimera den.
Evelina

#6 - Katarina

Alltså det är ju såklart sjukt viktigt att hantera sin rädsla (om man vill fortsätta med att utöva det man känner obehag inför), men hur man hanterar är väl olika för olika personer. Jag försöker acceptera min rädsla de gånger jag är rädd, minimera anledningarna till att vara rädd, och sen utmana mig själv i lagom dos.