Hopp och skutt på höglandet

Hoppträningen gick jättebra, men ännu bättre var allt runt omkring. Freddan var redan superstabil i alla vardagsformer av hantering när jag köpte honom - men nu har han gått från att bara tycka att jag är en okej person i mängden till att aktivt visa förtroende för mig. Jag har känt det sen igångsättningen, men det blev extra tydligt när vi åkte iväg tillsammans, vilket vi inte gjort på flera månader. Det gjorde mig löjligt glad.

 

Men hoppningen! Med risk för att tjata så var det verkligen längesen vi var iväg, så det var många intryck. Fred var så munter som bara han kan, men det blev en kort träning för han blev också trött ganska fort. Huvudtrött. Vi travade och galopperade lite bommar och hoppade därefter några små raka och böjda linjer. Han gjorde sin vana trogen ingen stor grej av det och jag fick med mig så himla bra tips, även till vardagsridningen. Bland annat att jag ska tänka hinder hela tiden i galoppen för jag får honom framför mig på ett helt annat sätt när jag tror att jag ska hoppa.

 

Nu väntar en vecka av lugnt arbete med mycket uteritter över stock och sten. Han har visat ett oroväckande stort intresse för att vika av vägen och promenera rakt in i skogen, och kanske är det dags att den här trollrädda granhataren låter honom få sin vilja igenom. Jag är inget fan av grangrenar i ansiktet och fullkomlig desorientering - men jag får väl lita på att Fred hittar hem. Eller att någon ringer SOS Alarm eller Missing people om vi dröjer.